I varje era står samhället inför ett problem som kräver att varje person ingår i en enda social struktur. Den aktiva mekanismen för denna inkludering är socialiseringsprocessen.
Socialisering av individen är processen för att individen går in i den sociala strukturen, varigenom förändringar sker både i själva samhällets struktur och i individens struktur. Som ett resultat av denna process assimilerar en person beteendemönster, värderingar och sociala normer. Allt detta är nödvändigt för framgångsrik funktion i alla samhällen.
Socialisering bör börja i barndomen när den mänskliga personligheten redan är aktivt bildad. I barndomen läggs grunden för socialisering, och samtidigt är detta det mest oskyddade stadiet av det. Barn som är isolerade från samhället dör socialt, även om många vuxna ibland medvetet söker ensamhet och självisolering en stund, njuter av djup reflektion och kontemplation.
Även i fall där vuxna faller i isolering mot sin vilja och under lång tid är de ganska kapabla att inte försvinna andligt och socialt. Och ibland, övervinna svårigheter, utvecklar de till och med sin personlighet, upptäcker nya aspekter i sig själva.
Eftersom människor under hela livet måste behärska en, utan en hel rad sociala roller, som flyttar upp i ålders- och servicestegen, fortsätter socialiseringsprocessen genom hela deras liv. Fram till en mogen ålderdom ändrar en person syn på liv, vanor, smak, regler för beteende, roller etc. Begreppet "socialisering" förklarar hur en person förvandlas från en biologisk varelse till en social varelse.
Socialiseringsprocessen går genom faser som är associerade med stadierna i en människas livscykel. Dessa är barndom, ungdomar, mognad och ålderdom. Enligt graden av resultat eller resultatet av socialiseringsprocessen kan man urskilja inledande eller tidig socialisering, som täcker perioderna av barndomen och tonåren, och fortsatt, mogen socialisering, som täcker de andra två perioderna. Liksom processen för självidentifiering känner inte socialisering slutet, som fortsätter under hela livet.
I traditionella samhällen var förberedelserna för vuxenlivet kortlivade: i en ålder av 14-15 gick en ung man in i kategorin vuxna och vid 13 års ålder gifte sig flickor och bildade en självständig familj. Barndomen fick erkännande i Europa under medeltiden och tonåren - först på 1900-talet. Ganska nyligen erkändes ungdomar (ungdomar) som ett självständigt stadium i livscykeln.
Således har förberedelserna för ett självständigt liv idag blivit inte bara längre utan också svårare. Det mänskliga samhället kunde tillhandahålla en fullfjädrad utbildning till alla från alla sociala skikt först under 1900-talet. I tiotusentals år har det samlat resurser för detta.
