Idealism är en av riktningarna i utvecklingen av filosofiskt tänkande. Detta flöde var ursprungligen inte enhetligt. Under bildandet av filosofiska åsikter tog två oberoende grenar form - subjektiv och objektiv idealism. Den första satte mänskliga förnimmelser i spetsen och förklarade att de var källan till verkligheten. Och företrädarna för objektiv idealism ansåg den gudomliga principen, anden eller världsmedvetenhet vara den grundläggande principen för allt.
Födelsen av objektiv idealism
Representanter för olika skolor för objektiv idealism pekade på olika orsaker till verklighetens framväxt och utveckling. Religiösa filosofer placerade Gud eller den gudomliga principen i centrum av världen. Andra tänkare som kallas världen kommer att vara den främsta orsaken till allt. Den tyska filosofen Hegel, som mest konsekvent och fullständigt utvecklade sin teori om idealism, trodde att verklighetens grundläggande princip är den absoluta andan.
Början till objektiv idealism lades av de grekiska filosoferna Pythagoras och Platon. De och deras direkta anhängare förnekade inte den materiella världens existens utan trodde att den lydde principerna och lagarna i den ideala världen. Den materiella, objektiva verkligheten förklarades vara en återspegling av de processer som ägde rum i idealets heltäckande område. Alla olika saker skapas av den ideala början, trodde Platon. Föremål och kroppsliga former är övergående; de uppstår och försvinner. Endast idén förblir oförändrad, evig och oföränderlig.
Objektiv idealism presenteras också i de forntida indianernas religiösa och filosofiska åsikter. Östra filosofer ansåg att materien endast var en slöja, under vilken den gudomliga principen är dold. Dessa åsikter återspeglas i en levande och fantasifull form i indianernas religiösa böcker, särskilt i Upanishaderna.
Vidareutveckling av objektiv idealism
Mycket senare utvecklades begreppen objektiv idealism av de europeiska filosoferna Leibniz, Schelling och Hegel. I synnerhet litade Schelling redan i sina verk på data från naturvetenskap, med tanke på de processer som äger rum i världen i dynamik. Eftersom filosofen var en anhängare av objektiv idealism, strävade han efter att anda all materia.
Den stora tyska filosofen Hegel bidrog det viktigaste bidraget inte bara till utvecklingen av idealism utan också till bildandet av den dialektiska metoden. Hegel insåg att den absoluta andan, som filosofen placerade i Guds plats, är primär i förhållande till materia. Tänkaren tilldelade materien en sekundär roll och underordnade den ideala varelser.
Positionen för objektiv idealism återspeglades tydligast i verken från Hegel "Naturfilosofi" och "Logikvetenskap". Tänkaren ger den absoluta andan alla egenskaper hos den gudomliga principen, vilket ger den också egenskapen till oändlig utveckling. När Hegel beskrev andens utveckling, förlitade han sig på begreppet motsägelse, som i sitt koncept tog formen av en drivkraft för utvecklingen av en idealprincip.
