Alla vet mycket väl att det i det ryska alfabetet finns två bokstäver som inte betyder ljud, inte kan börja ord och vara versaler. Naturligtvis är dessa mjuka och hårda tecken. Det är ingen tillfällighet att dessa bokstäver kallas "tecken": deras användning hjälper till att korrekt överföra ljudet av ord. Med hjälp av ett mjukt tecken bildas dessutom grammatiska former av ord relaterade till olika talord. Tänk på stavningsalternativen för detta tecken.
Instruktioner
Steg 1
Ett mjukt tecken är nödvändigt för att mjuka upp konsonanterna som står framför det (det är inte för ingenting som de kallar det så). Det kan vara i mitten och i slutet av orden: "skiva", "ljus", "november", "juni", "salt", "häst". Ibland kan man skriva ett mjukt tecken för att skilja betydelsen: jämför orden "hylla - polka", "bank - badhus", "hörn - kol", "pir - mol". Det bör dock noteras att det finns många ord där mjukheten hos föregående konsonant inte indikeras med ett mjukt tecken: "godisomslag", "skiva", "regn", "paraply", "januari". Med sådana ord bestäms oftast mjukheten hos en konsonant av den mjuka konsonanten som följer den. Ett mjukt tecken krävs inte i kombinationer med mjuka oparade konsonanter: "chk", "chn", "nch", "schn" ("sillben", "natt", "munk", "hjälpar"). Undantaget här är bokstaven "l": mjukheten hos denna konsonant bör alltid förmedlas skriftligt med hjälp av "b" ("sjuk", "klocka", "fläkt", "sill").
Steg 2
Det mjuka tecknet tjänar till att separera konsonanter och vokaler genom att skriva "e", "e", "u", "jag", "och". Som en åtskillnad används den i roten, mellan roten och slutet (men inte efter prefixet), den används i ord av ett främmande språk ursprung före vokalen "o" (medaljong, "buljong", " chignon ").
Steg 3
Traditionella stavningar av det mjuka tecknet i de grammatiska formerna av ord av olika talord bestäms av ett antal stavningsregler. I substantiv fungerar ett mjukt tecken som en indikator på 3 böjningsform: "mullvad", "natt", "tyst", "darrande". Verb kräver att det skrivs i flera fall: i 2: a person entall ("tvätta", "skynda", "jaga"); i det tvingande humöret ("klipp", "smet", "järn"); i obestämd form ("klipp", "skydda", "sprida", "tävla"). Ett mjukt tecken krävs i slutet (5-20, 30) och i mitten (50-80, 500-900) av siffernamnen. Den är skriven i alla dialekter som slutar med väsande (undantagen är "redan", "gift", "outhärdligt").
