Skapandet av anti-Hitler-koalitionen är ett oöverträffat exempel i historien om enighet mellan stater med olika politiska system och ekonomiska intressen inför ett dödligt hot mot hela mänskligheten. Efter att ha funnits i bara några år spelade det en exceptionell roll i segern över fascismen.
Anti-Hitler-koalitionen började bildas från början av andra världskriget, dvs. från september 1939. Sedan inkluderade den bara två stater, som var förbundna med Polen, som utsattes för tysk aggression, genom fördrag om ömsesidig hjälp: Storbritannien och Frankrike. Det kallades koalitionen mellan de västerländska allierade. Men då hade denna smala organisation ingen verklig möjlighet att motstå det fascistiska Tyskland. Detta bekräftades tydligt snabbt av den tyska ockupationen av Frankrike.
Att bygga en bred koalition
De började prata om en bred anti-Hitler-koalition först efter att Tyskland angrep Sovjetunionen. Därefter, direkt efter starten av den fascistiska aggressionen, förklarade USA och Storbritannien sitt militära stöd till Sovjetunionen. Dessutom var USA vid den tiden ännu inte i ett krigstillstånd med Nazityskland.
I augusti-september 1941 äger flera trilaterala och bilaterala möten rum på utrikesministrarnas nivå i de tre staterna, under vilka alla nödvändiga officiella dokument om ömsesidig hjälp i kampen mot fienden undertecknas.
En ny etapp i utvecklingen av anti-Hitler-koalitionen började i januari 1842 med Washingtonkonferensen på tjugo-sex. Efter henne började koalitionen att nummer 26 stater. Det anslöt sig till sådana stora länder som Kina, Indien, Australien, Kannada, ett antal latinamerikanska och asiatiska stater och regeringarna i de ockuperade länderna i exil.
Det var då, på förslag av den amerikanska presidenten Roosevelt, att anti-Hitler-koalitionen förvärvade sin nya synonym "enade nationer".
Ytterligare expansion av anti-Hitler-koalitionen
Bidraget till kampen mot fascismen i de olika länder som ingick i koalitionen var mycket oproportionerligt. Vissa stater deltog direkt i fientligheter, andra gav hjälp till de krigförande allierade med vapen, råvaror för militärindustrin och mat, och ännu andra stötte helt enkelt moraliskt.
Den största hjälpen från de allierade i anti-Hitler-koalitionen fick naturligtvis Sovjetunionen, ledarna för alla antifascistiska stater var väl medvetna om att det var på dess fronter som resultatet av kriget bestämdes.
Nazistledningen hade höga förhoppningar om en splittring i anti-Hitler-koalitionen. Hitler trodde att gårdagens svurna fiender till Sovjetunionen och de västerländska länderna inte skulle kunna fredligt samexistera på länge. Men det visade sig annorlunda. Strax före krigsslutet gick gårdagens tyska allierade med i Förenta nationerna: Italien, Bulgarien, Rumänien, Ungern och Finland.
Totalt fanns det redan 58 stater i anti-Hitler-koalitionen 1945.
